Överallt där det allvarliga budskapet förkunnades varnades syndare, det gällde såväl icke-kristna som bekännande kristna, att fly undan den kommande vreden. Precis som Johannes Döparen, som sändes före Kristi första ankomst, satte dessa förkunnare yxan på roten av trädet och förmanade alla att visa omvändelsens frukter. Namnkristna väcktes upp ur sin falska säkerhet. De såg sitt avfall, sin världslighet och otro, sin stolthet och själviskhet. Många sökte Herren med ånger och ödmjukhet. Alla som fann frid i Kristus längtade efter att andra skulle få samma välsignelse. Föräldrars hjärtan vändes till sina barn och barns hjärtan vändes till sina föräldrar. Uppriktiga bekännelser avlades och i hemmen arbetade man för att de närmaste skulle bli frälsta. Överallt fanns människor som i djup själsångest bönföll inför Gud. Många kämpade hela nätter i bön till Gud för att få visshet om syndernas förlåtelse, eller för sina släktingars eller grannars omvändelse.