Även om Israel ”gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter” (2 Krön 36:16), hade Gud alltjämt uppenbarat sig själv för dem som ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6). Trots att de gång på gång hade avvisat honom, hade hans barmhärtighet fortsatt att vädja till dem. Med mer än en faders förbarmande kärlek för den son som står under hans vård hade Gud fortsatt att sända ”sina budskap till dem gång på gång genom sina sändebud, ty han hade medlidande med sitt folk och sin boning” (2 Krön 36:15). När varningar, vädjanden och tillrättavisningar förfelade sin verkan, sände han dem himlens bästa gåva, nej, han utgöt över dem hela himlen i denna enda gåva.