Men Rom hade kastat sina blickar på England och bestämt sig för att föra det in under sitt välde. Under femhundratalet tog den romerska kyrkans missionärer itu med att omvända de hedniska sachsarna. De blev mottagna med välvilja av de stolta barbarerna. Många övertalades att ta emot den romerska kyrkans lära. Efter hand som arbetet fortskred, träffade de påvliga missionärerna och deras anhängare de kristna. En slående motsatsvisade sig här. De sistnämnda utmärkte sig genom sin enkelhet och ödmjukhet. Deras karaktär, lära och liv överensstämde med Guds ord. De förstnämnda uppenbarade en vidskepelse, prakt och arroganssom var karakteristisk för påvedömet. Den romerska kyrkans sändebud krävde av dessa kristna församlingar att de skulle erkänna påvens överhöghet. Britterna svarade ödmjukt att de ville älska alla människor, men att påven inte hade någon rätt till överhöghet över kyrkan. De ville bara visa honom samma underdånighet som de var skyldiga varje Kristi lärjunge. Upprepade försök gjordes att vinna dem för den romerska kyrkan. Men dessa oansenliga kristna, som förundrade sig över den stolthet som behärskade kyrkans utsända, visade sig vara orubbliga. De svarade att de inte kände till någon annan Herre än Kristus. Nu kom påvedömets sanna anda i dagen. De romerska ledarna sade: ”Om ni inte vill ta emot bröder som kommer med frid till er, så skall ni få ta emot fiender som kommer med krig. Om ni inte vill sluta er till oss och visa sachsarna livets väg, skall ni få ta emot dödenfrån dem.” - J. H. Merle D' Aubigné, History of the Reformation of the Sixteenth Century, band 17, kap 2. Detta var inte tomma hotelser. Krig, intriger och svek användes mot dessa vittnen för den bibliska tron, till dess att församlingarna i England tillintetgjordes eller tvingades att underordna sig påvens myndighet.