När Kristus kom för att tala lifvets ord, hörde folket honom gerna; och många äfven bland presterna och rådsherrarne trodde på honom. Men öfverstepresterna och de ledande männen i nationen voro beslutna att fördöma och förkasta hans lärdomar. Fastän de ej lyckades att finna något, för hvilket de kunde anklaga honom, fastän de icke kunde undgå att känna in. flytandet af den gudomliga makt och vishet, som åtföljde hans ord, så förskansade de sig likväl bakom sina fördomar; de förkastade de tydligaste bevisen på hans messianskö ämbete, så att de icke skulle tvingas till att blifva hans lärjungar. Desse Jesu motstån. dare voro män, som folket hade blifvit inlärdt att vörda ända från sin barndomstid; det hade varit vandt vid att obetingadt böja sig under deras auktoritet. Folket frågade: "Hvarför tro icke våra rådsherrar och skriftlärde på Jesus? Skulle icke desse fromme män emottaga honom, om han vore Kristus?" Det var sådana lärares inflytande, som förmådde judarne till att förkasta sin Återlösare.