(138) Den kvällen vaknade vi upp vid vår lille Edsons skrik, som sov i rummet ovanför vårt. Det var omkring midnatt. Vår lille pojke klängde sig fast vid syster Bonoey, sedan slog han med händerna i luften, varpå han skrek ”Nej, nej!” av fasa. Så slöt han sig tätare till oss. Vi insåg, att det här var ett försök från Satan, att knäcka oss, varför vi föll på knä i bön. Min man tillrättavisade den onde anden i Herrens namn, och Edson föll lugnt i sömn i syster Bonfoeys famn och vilade tryggt natten igenom. |