Gud tycktes vara oss högst nära, då vi i det klara månljuset böjde knä på den ensliga bergsidan, för att be om Hans välbehövliga välsignelse! Vilken tro och tillit var inte vår! Guds kärleksfulla och barmhärtiga syften verkade uppenbaras än mer, och vi erfor försäkran om, att våra synder och misstag var tillgivna. Vid sådana tillfällen har jag sett min mans ansikte lysas upp av en strålglans, som verkat komma från Guds tron, varvid han med förvandlad stämma prisade Herren för Hans nåds rika välsignelser. Mitt i jordens dunkelhet och mörker urskiljde vi ändå överallt glimtarna av strålglansen från ljusets Källa. Genom skapelseverket samtalade vi med Honom, som bebor evigheten. Då vi såg på de upptornande klipporna, de resliga bergen, utbrast vi: Vem är en så stor Gud, som vår Gud?