Läraren från Himmelen, som inte var någon mindre, än Guds Son, kom till jorden, för att uppenbara Faderns karaktär för människorna, så att de kunde dyrka Honom i ande och i sanning. Kristus uppenbarade för människorna faktumet, att det strängaste iakttagande av ceremonier och yttre former inte skulle frälsa dem; ty Guds rike var andligt till sin natur. Kristus kom till världen, för att beså den med sanningen. Han hade nycklarna till all visdoms rikedomar, och kunde öppna vetenskapens dörrar, samt uppenbara icke uppdagade kunskaper, som var väsentliga för frälsning. Han framställde för människorna det, som i allt stred mot fiendens undervisning om Guds karaktär, och sökte, att hos människorna inpränta Faderns föräldrakärlek, som så högt ”älskade. . . världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:16.} Han betonade bönens, syndaångerns, bekännelsens och syndavläggandets nödvändighet inför människorna. Han lärde dem ärlighet, överseende, barmhärtighet och medkänsla, påbjöd dem kärlek, inte endast till dem, som älskade dem, utan till dem, som hatade dem, som behandlade dem med förakt. Häri uppenbarade Han Faderns karaktär för dem, i form av långmodighet, barmhärtighet och vänlighet; Han är dessutom sen till vrede, full av godhet och sanning. De, som anammade Hans lära, ställdes under änglars beskyddande omsorg, som var utsända, för att stärka och upplysa, för att sanningen skulle få vederkvicka och helga själen.