Vår himmelske Faders kärlek, i form av gåvan i Hans enfödde Son till världen, räcker till som inspiration för alla själar, att mjuka upp varje hårt och kärlekslöst hjärta, så att det blir krossat och kan härbärgera ömhet. Måste ändå himmelska förnuftsväsen se känslolöshet hos dem, som Kristus dog för, en hjärtats hårdhet och inte skuggan av tacksamhet och hängivenhet för alla goda tings Givare? Skall ting av mindre betydelse ta alla människans krafter, och Guds kärlek inte återgäldas? Skall Rättfärdighetens Sol skina förgäves? Mot bakgrund av, vad Gud har gjort, kunde Hans krav vara mindre på Er? Har vi hjärtan, som kan beröras, och impregneras av gudomlig kärlek? Är vi villiga till, att bli utvalda kärl? Har Gud inte Sina ögon på oss, och har Han inte påbjudit oss, att sända ut Hans ljus’ budskap? Vi behöver större tro. Vi måste vänta, vi måste vaka, vi måste be, vi måste arbeta, be enträget, att (199) den Helige Ande måtte utgjutas i överväldigande rikt mått över oss, så att vi kan vara ljus i världen.