En stor hungersnöd uppstår, han börjar att lida brist, och han förenar sig med en medborgare i landet, som skickar honom ut på fältet för att mata svin. För en jude var detta den mest snåla och förnedrande anställningen. Ynglingen som har skrutit om sin frihet finner sig nu som slav. Han är i den värsta träldom— han har fastnat ”i sin egen synds snaror.” (Ordspråksboken 5:22.) Glittret och glammet som lockade honom har försvunnit, och han känner tyngden från sin kedja. När han sitter på marken i det ödsliga och av hungersnöd pinade landet, utan några andra än svinen som sällskap, vill han gärna fylla magen med fröskidorna som djuren matas med. Av de glatt utsvävande följeslagare som flockades runt honom under hans välmående dagar och åt och drack på hans bekostnad, finns det ingen kvar att vara hans vän. Var är nu hans upproriska glädje? Han stillade sitt samvete, bedövade sina känslor och tyckte sig vara lycklig; men nu, med pengarna spenderade, med hungern otillfredsställd, med stoltheten dragen i smutsen, med sin moraliska natur försvagad, med sin vilja svag och opålitlig, med sina finare känslor till synes döda, är han den eländigaste av dödliga.