Om detta påbud (lag) hävdades, kunde Reformationen varken breda ut sig, där den ännu var okänd, eller komma att inta en fast ställning, där den redan var införd. Yttrandefriheten skulle avskaffas! Ingen form av omvändelse skulle vara tillåten. Och det krävdes av Reformationens vänner, att de med detsamma skulle underkasta sig dessa begränsningar och förbud. Det var, som om världens hopp skulle utsläckas! Återupprättandet av det romerska prästväldet skulle utan tvivel åter leda till de gamla missförhållandena, och man skulle lätt finna en orsak till, att ”fullfölja nedbrytandet av ett arbete, som redan var så våldsamt skakat av hyckleri och oenigheter.” Då det evangeliska partiet möttes till rådslag, såg man på varandra i fullkomlig förfäran. Från den ene till den andre gick denna fråga: ”Vad skall man göra?” Det stod väldiga värden på spel för hela världen. ”Skall Reformationens ledare underkasta sig och rätta sig efter påbudet?” Hur lätt kunde inte reformatorerna i denna kris, som sannerligen var fruktansvärd, ha förhandlat sig in på en felaktig väg! Hur många falska förevändningar och goda grunder kunde det ej finnas till att underkasta sig! De lutherska furstarna fick ju löfte om fri trosutövning. Samma förmån hade utvidgats till att gälla alla de av deras undersåtar, som tidigare, före lagens framtagande, hade antagit de reformerta åsikterna. Borde inte detta räcka för dem? Hur många faror kunde de inte undvika genom eftergivenhet! Motstånd mot denna lag skulle förorsaka en okänd risk och strid.