Det var i Antiokia som Kristi efterföljare först kallades för kristna. De fick detta namn på grund av att Kristus var huvudtemat i deras förkunnelse, deras undervisning och deras samtal. De återberättade ständigt händelser som hade inträffat under den tid Kristus vistades på jorden för att utföra sitt uppdrag och hans apostlar hade förmånen att personligen få umgås med honom. Outtröttligt talade de om hans undervisning och hans underverk, då han botade människor. Under djup rörelse och stark känsla talade de om hans ångest i Getsemane. De berättade om hur han förråddes, rannsakades och avrättades, om det tålamod och den ödmjukhet med vilken han uthärdade den vanära och den tortyr som han utsattes för av sina fiender. De talade om den gudomliga barmhärtighet med vilken han bad för dem som förföljde honom. Hans uppståndelse och himmelsfärd, hans arbete i himmelen som människors förebedjare och medlare var ämnen som de gladde sig över att samtala om. De icke kristna folken kunde därför gärna kalla dem för kristna, eftersom de predikade Kristus och riktade sina böner till Gud genom honom.