Men så småningom kunde man märka en förändring. Församlingens medlemmar började finna fel hos varandra. Då deras tankar sysslade med andras brister och en kritiserande anda smög sig in ibland dem, förlorade de Frälsaren och hans kärlek ur sikte. De började ägna allt större uppmärksamhet åt yttre former. De lade större vikt vid teori än vid ett praktiskt kristet liv. I sin iver att finna fel hos andra, förbisåg de sina egna fel. Den broderliga kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra, gick förlorad. Värst av allt var, att de inte längre var medvetna om denna förlust. De insåg inte att lycka och glädje försvann alltmer ur deras liv och att de snart, genom denna brist på Guds kärlek i sina sinnen, skulle komma att leva i andligt mörker.