De anklagade Mose för, att vara orsaken till att de inte hade kommit in i det utlovade landet. De sade, att Gud inte hade behandlat dem så. Han hade inte sagt, att de skulle dö i ödemarken. De ville aldrig tro, att Han skulle ha sagt något sådant; utan att det var Mose, som hade yttrat detta, icke Herren; och att det hela hade arrangerats av Mose, för att inte föra dem till Kanaans land. De talade om, att han hade fört dem från ett land, som flödade av mjölk och honung. I sitt blinda uppror glömde de bort sina lidanden i Egyptens land, och de förhärjande plågor, som kom över landet. Nej, nu anklagade de Mose för, att ha bringat dem ut ur ett gott land, för att dräpa dem i ödemarken, så att han kunde berika sig på deras tillhörigheter. De sporde Mose, på oförskämt sätt, om han menade, att ingen i hela Israels här skulle genomskåda hans bevekelsegrunder, och upptäcka hans bedrägeri; eller om han menade att de alla tänkte underordna sig hans ledarskap, som om de vore blinda, efter hans behag, och föras ena gången till Kanaan, andra gången åter till Röda Havet och Egypten. Dessa ord talade de inför hela församlingen, och vägrade helt, att längre erkänna Mose och Arons myndighet.