Inte genom mäktiga manifestationer av gudomlig kraft, utan genom ”ljudet av en svag susning”, valde Gud att uppenbara sig själv för sin tjänare. Han önskade lära Elia att det inte alltid är den gärning, som gör det största synliga eller hörbara intrycket, som är mest framgångsrikt i att fullfölja hans avsikt. Medan Elia väntade på att HERREN skulle uppenbara sig, dånade en storm, lyste blixtar och en förtärande eld svepte förbi. Men Gud var inte i allt detta. Sedan kom ljudet av en svag, stilla susning och profeten täckte sitt huvud inför HERRENS närvaro. Hans trotsighet var tystad, hans ande mildrad och dämpad. Han visste nu att en tyst tillit, en fast förtröstan på Gud, alltid skulle ge honom en närvarande hjälp i tider av nöd.