Om Jona hade stannat upp och i lugn och ro tänkt över sin kallelse, då den för första gången kom till honom, skulle han ha insett hur dåraktigt det var att försöka fly från det ansvar som lagts på honom. Han tilläts emellertid inte länge att ostörd fortsätta sin dåraktiga flykt. ”Men Herren sände en stark vind ut över havet, och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas. Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner i det inte av skeppet och låg där i djup sömn.” Vers 4, 5