Skarans raseri var otämjbar, då de förstod, att bytet hade ryckts ur deras grepp; och de trängde och tryckte sig så nära inpå Paulus, att soldaterna nödgades, att bära honom över sina huvuden upp till den trappa, som ledde bort från templet. Prästerna och folket var påverkade av samma, sataniska anda, som hade kontrollerat dem för trettio år sedan, då de ropade på Guds Sons blod. Från trappan och från skaran genljöd det öronbedövande ropet: ”’Bort med honom!’” {Vers 36.}