Knappt hade Han kommit upp på åsnefålen, förrän ett högt triumfrop ljöd genom luften. Folkskarorna hälsade Honom som Messias, sin Konung. Nu tog Jesus emot den hyllning, som Han aldrig tidigare tillåtit dem att ge Honom, och lärjungarna såg i detta ett bevis för, att deras glada förhoppningar nu skulle förverkligas, i det att Han nu skulle bestiga Sin tron. Folkskarorna var övertygade om, att befrielsens timme snart skulle slå. I tankarna såg de de romerska legionerna drivas bort från Jerusalem och Israel åter bli en oberoende nation. Alla var lyckliga och upprymda. Folket tävlade om, att bringa Honom sin hyllning. De kunde inte utveckla någon yttre pompa och ståt, men de gav Honom sina glada hjärtans tillbedjan. De kunde ej bringa Honom dyrbara gåvor, men de bredde ut sina kläder som en matta, där Han färdades fram, och de strödde kvistar av olivträd och palmer på Hans väg. De kunde inte gå i spetsen av triumftåget med kungliga standar, men de skar ned vajande palmkvistar, naturens segertecken, och svingade dem högt under glada bifalls- och hosiannarop.