Återigen svepte Jesu genomträngande blickande över den vanhelgade förgården i templet. Allas ögon riktades på Honom. Präster och rådsherrar, fariséer och hedningar såg med häpnad och förskräckelse på Honom, som stod framför dem med en himmelsk Konungs majestät. Gudomlighet genomstrålade det mänskliga och beklädde Kristus med en värdighet och en härlighet, som Han aldrig tillförne eller tidigare visat. Dessa, som stod Honom närmast, drog sig så långt bort, som folkträngseln tillät. Frälsaren stod ensam, endast omgiven av några få lärjungar. Varje ljud tystnade. Den djupa stillheten tycktes outhärdlig. Kristus talade med en makt, som skakade folket likt en häftig storm: ”’Det är skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”