När detta krig visades för mig såg det ut som det mest besynnerliga och osäkra som någonsin inträffat. En stor del av de frivilliga lät sig värvas, helt övertygade om att kriget skulle resultera i att slaveriet avskaffades. Andra tog värvning med syftet att bevara slaveriet precis som det är, men att slå ner upproret och bevara unionen. Och för att göra saken ännu mer komplicerad och osäker är somliga av befälen starka anhängare till slaveriet. Det är män som sympatiserar helt och hållet med sydstaterna, men som är emot ett delat styre. Det verkar omöjligt att föra krig med framgång, eftersom många i våra egna led hela tiden arbetar för att gynna sydstaterna och våra arméer har drivits tillbaka och obarmhärtigt slaktats på grund av dessa mäns agerande, som vill bevara slaveriet. Somliga av våra ledande män i kongressen arbetar också hela tiden för att ge sydstaterna fördelar. Under dessa förhållanden har upprop sänts ut om nationella fastor med bön om att Gud ska föra detta krig till ett snabbt och gynnsamt slut. Jag häNvisades till Jesaja 58:5 -7: ”Skulle detta vara en sådan fasta som jag vill ha, en dag då människan ödmjukar sig? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska. Vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige, skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne, (257) var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.”