Vi har förenat oss i enträgen bön runt mångas sjukbäddar och har känt det som om de gavs tillbaka från de döda som svar på våra innerliga böner. I dessa böner tänkte vi att vi måste vara positiva. Om vi verkligen trodde, så kunde vi inte bedja om något mindre än livet. Vi vågade inte säga: "Om det kan förhärliga Gud", av fruktan för att det liknade tvivel. Vi har med ängslan följt (149) dessa som på så sätt har getts tillbaka, som det föreföll, från de döda. Vi har sett en del av dessa, i synnerhet ungdomar som har återfått hälsan, att de har glömt bort Gud och blivit tygellösa i sina liv och bringat sorg och ångest för föräldrar och vänner och dessutom blivit en skam för dem som ängslades och bad. De kom inte att leva för att förhärliga och ära Gud, utan i stället att vanära Honom genom sitt ogudaktiga liv.