När smädande anklagelser och hån, som är grymmare än spjut och pilar, har fallit ned över dig, har påverkan från Guds Ande på ditt hjärta lett dig till att tala lugnt och besinningsfullt. Det var inte naturligt att göra det. Det var frukten av Guds Ande. Det var Guds nåd, som stärkte din tro bland alla hjärtlidanden på grund av uppskjutna förhoppningar. Nåden stärkte dig inför striderna och strapatserna och gav dig seger. Nåden lärde dig att be, att älska och ha tillit, trots dina ogynnsamma omgivningar. När du upprepade gånger har märkt, att dina böner har besvarats på ett särskilt sätt, kände du inte att det var på grund av någon egen förtjänst, utan på grund av ditt stora behov. Din nöd var Guds tillfälle. Ditt liv under dessa svåra dagar bestod av att du förtröstade på Gud. Och uttrycken för Hans särskilda räddning då du befann dig i de mest prövande uppgifterna liknade oasen i öknen för den svage och uttröttade resenären.