Under dessa inflytanden, förutom genom påverkan från noggrann behandling och hälsosam föda, återfinner de sjuka hälsan. Det stapplande steget återfår sin svikt. Ögat återvinner sin klarhet. Den hopplöse blir hoppfull. Det en gång modfällda anletsuttrycket utstrålar munterhet. Röstens klagosång lämnar utrymme för tillfredsställelsens ljuva toner. Själva ordvalet uttrycker denna förtröstan: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i (87) nöden”. Ps. 46:2. Molnen framför den kristnes hopp ger vika. Tron återkommer. Ordet hörs: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.” ”’Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare.” ”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka.” Ps. 23:4; Luk. 1:46, 47; Jes. 40:29. Vidgåendet av Guds godhet i att tillhandahålla dessa välsignelser ger sinnet ny vigör. Gud kommer då väldigt nära och gläds åt att se, hur Hans gåvor uppskattas.

*****