I helgedomen och templet, vilka var symbolerna för Guds närvaros plats, hölls en avdelning helig för Hans närvaro. Förhänget, som hade invävda keruber vid ingången, fick endast en person lyfta på. Att lyfta på förhänget och kliva objuden in i det allra heligaste med dess helga mysterium, var liktydigt med döden. Ty ovanför nådastolen och de nedåtböjda, tillbedjande änglarna fanns den Heligastes härlighet. På denna härlighet kunde ingen människa titta och leva. På årets enda (285) dag, som var ägnad åt tjänstgöring i det allra heligaste, steg översteprästen darrande in i Guds närvaro. Härligheten doldes för hans ögon av rökelsemoln. Överallt i templet blev det tyst. Inga präster tjänstgjorde vid altarena. Skaran av tillbedjare, knäböjande i tyst vördnad, sände upp sina böner om Guds förbarmande.