När förvirringen var som störst i rådsförsamlingen reste sig Kaifas, översteprästen. Kaifas var en stolt och grym man, överlägsen och oförsonlig. I hans släkt fanns sadducéer, stolta, oförvägna, hänsynslösa, fulla av äregirighet och grymhet, vilket de alltsammans dolde under en mantel av förment rättfärdighet. Kaifas hade studerat profetiorna. Även om han inte förstod deras egentliga innebörd talade han med stor auktoritet och tillförsikt: "I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket än att hela folket förgås." Även om Jesus var oskyldig, framhöll översteprästen, måste han röjas ur vägen. Han var till besvär, eftersom han drog folket till sig och försvagade rådsherrarnas auktoritet. Han var bara en. Det var bättre att han dog än att rådsherrarna skulle förlora sin makt. Om folket förlorade förtroendet för de härskande, skulle det göra slut på deras nationella makt. Kaifas gjorde gällande att efter detta underverk skulle Jesu efterföljare sannolikt göra uppror. Romarna skulle komma, sade han. De skulle stänga deras tempel, avskaffa deras lagar och tillintetgöra dem som nation. Vad är denne galilés liv värt i jämförelse med nationens liv? Om han står i vägen för Israels välfärd, gör man då inte Gud en tjänst genom att röja honom ur vägen? Det är bättre att en man dör, än att hela nationen förgås.