De som inte ödmjukat sig inför Gud och bekänt sina synder, har inte uppfyllt det första villkoret för att bli mottagna av Gud. Har vi upplevt den ånger som för till bättring? Har vi i sann ödmjukhet och med förkrossat sinne bekänt våra synder? Har vi då också känt en inte avsky för det onda? Om så inte är fallet har vi aldrig verkligen sökt erhålla syndernas förlåtelse. Om vi aldrig har sökt Guds frid, så har vi heller aldrig funnit den. Orsaken till att vi inte fått förlåtelse för det förgångnas synder är att vi inte varit villiga att ödmjuka våra hjärtan och uppfylla de villkor, som är framställda i sanningens ord. Noggranna och uttryckliga föreskrifter ges oss i denna sak. Bekännelse av synd bör, vare sig den sker offentligt eller i enrum, komma från hjärtat och vara frivillig. Man får inte övertala syndaren att bekänna. Bekännelsen bör inte heller göras på ett lättsinnigt och vårdslöst sätt. Den som inte har något verkligt begrepp om hur avskyvärd synden är får heller inte övertalas till bekännelse av synd. En bekännelse som ger uttryck åt själens innersta känslor, skall tränga fram till den oändliga barmhärtighetens Gud. Psalmisten säger: "Herren är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande." Ps. 34:19.