Ändå var det inte utan hård strid med sig själv som Luther beslöt sig för en slutgiltig brytning med kyrkan. Det var ungefär vid den här tiden som han skrev: ”För var dag som går inser jag mer och mer hur svårt det är att lägga bort den respekt man fostrats till i barndomen. Och vilken plåga har det inte vållat mig, fastän jag ändå hade Bibeln på min sida då jag inför mig själv sökte försvara, att jag skulle våga uppträda ensam mot påven och utpeka honom som Antikrist. Hur har jag inte våndats i mitt sinne? Hur många gånger har jag inte med bitterhet ställt mig själv inför den fråga, som så ofta framställts av papisterna: 'Är du den ende som är klok? Kan alla andra ha fel? Hur kommer det att gå om det, när allt kommer till allt, skulle visa sig att det är du själv som är på villospår? Om du då drar många med dig i din villfarelse - vem kommer då att bli evigt fördömd?' Så kämpade jag med mig själv och med Satan till dess att Kristus genom sitt eget ofelbara ord befäste mitt hjärta mot dessa tvivel.” (Martyn, sid 372, 373).