Här visade Pilatus sin svaghet. Han hade förklarat, att Jesus var oskyldig, och likväl var han redo, att gissla Honom, för att lugna Hans anklagare. Han ville offra principer och rättvisa, för att kompromissa med pöbeln. Detta försatte honom i ett ogynnsamt läge. Pöbeln blev djärvare på grund av hans obeslutsamhet och pockade ändå mer på fångens död. Om Pilatus från början hade uppträtt med fasthet och vägrat, att döma en man, som han fann vara oskyldig, skulle han ha slitit sönder dessa ödesdigra bojor, som skulle hålla honom fången i förebråelser och skuldkänsla, så länge han levde. Om han hade handlat efter sin rättskänsla, skulle inte judarna ha vågat föreskriva honom, vad han skulle göra. Kristus skulle ändå ha bringats om livet, men skulden skulle inte ha vilat på Pilatus. Men han hade steg för steg handlat i strid mot sitt samvete. Han hade fritagit sig från skyldigheten, att döma rättvist och rättrådigt, och nu blev han nästan som en lekboll i prästernas och rådsherrarnas händer. Hans vacklande hållning och obeslutsamhet beredde hans undergång. Medan Pilatus stod där tveksam och inte visste, vad han skulle göra, banade en budbärare sig fram genom mängden och räckte honom ett brev från hans hustru, vari det stod: