Just då hördes en hes röst i salen, som sände en stöt av skräck genom alla närvarandes hjärtan: ”Han är oskyldig. Skona Honom, Kajfas! Han har inte gjort något, som är värt döden!” Judas’ resliga gestalt sågs nu tränga sig fram genom den förskräckta folkmassan. Hans ansikte var blekt och slitet, och stora droppar av svett stod på hans panna. Han rusade till domarsätet och kastade ned inför översteprästen de silverpengar, som han hade fått som priset för sin Herres svek. Han grep ivrigt tag i Kajfas’ mantel och bönföll honom, att släppa Jesus och förklarade, att Han var oskyldig till allt brott. Kajfas skakade av sig honom ilsket, men han var förvirrad och visste inte, vad han skulle säga. Prästernas trolöshet uppenbarades inför folket. Det var uppenbart för alla, att Judas hade blivit mutad, för att överlämna Jesus i händerna på dem, som sökte Hans liv.