Det var bara ett fåtal familjer, som först utvandrade till Egypten. Dessa växte till och blev till en stor skara. Vissa var noggranna med, att undervisa sina barn om Guds lag; men många av israeliterna hade bevittnat så mycken avgudadyrkan, att de hade förvirrade tankar om Guds lag. De, som fruktade Gud, ropade till Honom i själsångest, för att deras fruktansvärda träldomsok skulle brytas och de skulle befrias ur det land de var fångar i, så att de skulle bli fria att tjäna Honom. Gud hörde deras rop, och reste upp Mose som ett redskap till, att verkställa Sitt folks befrielse. Efter det, att de hade lämnat Egypten, och Röda Havet hade delat sig för dem, prövade Herren dem, för att se, om de tänkte lita på Honom som Den, som hade lett dem mitt uppe i tecken, frestelser och underverk. Men de bestod inte provet. De knorrade mot Gud på grund av vanskligheterna på vägen, och ville återvända till Egypten. För att lämna dem utan ursäkt, gick Herren med på, att stiga ned på Sinaiberget, inhöljd i härlighet, och omgiven av Sina änglar, samt på ett väldigt upphöjt och skräckinjagande sätt tillkännage Sina Tio Buds lag. Han överlät dem inte till, att bli undervisade av någon, inte ens av Sina änglar, utan uttalade Sin lag med hörbar röst, så att hela folket uppfattade. Inte heller den här gången litade Han på det korta minnet hos ett folk, som var benäget att glömma Hans krav, utan skrev ned dem med Sitt eget finger på stentavlor. Han ville skydda Sina heliga föreskrifter från all möjlig inblandning av traditioner, eller förvirrande krav från människors seder.