Jag har gått igenom en upplevelse i det här landet som liknar den erfarenhet jag hade inom nya områden i Amerika. Jag har sett familjer vars omständigheter inte skulle tillåta dem att förse sitt bord med hälsosam mat. Otroende grannar har skickat till dem portioner av kött från djur som nyligen dödats. De har gjort soppa av köttet och försett sina stora barnfamiljer med bröd och soppa. Det var inte min plikt, och jag trodde inte heller att det var någon annans plikt, att föreläsa dem om köttätandets onda. Jag känner uppriktigt medlidande med familjer som nyligen har kommit till tron och som är så pressade av fattigdom att de inte vet varifrån deras nästa måltid kommer. Det är inte min plikt att prata med dem om hälsosam kost. Det finns en tid att tala och en tid att tiga. Möjligheten som ges av omständigheterna i detta sammanhang ger tillfälle till att tala ord som kommer att uppmuntra och välsigna, snarare än att fördöma och tillrättavisa. De som har levt på en köttdiet hela sitt liv ser inte det onda i att fortsätta med praktiken, och de måste behandlas ömt.—Brev 76, 1895