Förvirringen upphörde, ljudet av handel och trafik dog bort, tystnaden blev pinsam, en förnimmelse av fruktan lamslog hela församlingen. Det var, som om de stode inför Guds domstol, för att svara för sina gärningar. Himmelens Majestät stod så, som Domaren kommer att stå på den yttersta eller sista dagen, och var och en i den stora församlingen erkände Honom i detta ögonblick som sin Herre. Hans ögon skådade ut över mängden, och Han såg envar. Hans gestalt tycktes höja sig över dem med vördnadsbjudande värdighet, och ett gudomligt ljus strålade från Hans åsyn. Han talade, och Hans klara, genomträngande stämma gav genljud genom templets valv och ljöd såsom den gång, då Guds röst skakade Sinaiberget. Han ropade: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’” {Matteusevangeliet 21:13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}