Hon slog ned blicken inför Kristi lugna och genomträngande ögonkast. Nedböjd av skam, var hon oförmögen till, att se på det heliga ansiktet. Medan hon alltså stod där väntande på den dom, som Han måste uttala över henne, hörde hon med förundran Jesu ord, som inte bara befriade henne från anklagarna, utan sände bort dem, överbevisade om större förbrytelser, än hennes. Sedan de hade gått, hörde hon Jesu sorgset högtidliga ord: ”’Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!’” Hennes hjärta smälte av ånger och sorg, och full av tacksamhet mot sin Frälsare, böjde hon sig ned för Jesu fötter och tolkade hulkande sitt hjärtas känslor för Honom och bekände sina synder med avbrutna ord och bittra tårar.