En plötslig tystnad smög sig över lärjungarna. Inte ett ord sades; inte ens den impulsive Petrus försökte, att uttrycka den vördnadsfulla aktning, som fyllde hans hjärta. Båtarna, som hade gett sig ut, för att följa med Jesus, hade varit i samma fara, som lärjungarnas. Rädsla och slutligen förtvivlan hade gripit deras passagerare; men på Jesu befallning medförde tystnad, där bara ett ögonblick innan allt varit tumult. All rädsla försvann, för faran var över. Stormens raseri hade drivit båtarna nära varandra, och alla ombord såg Jesu mirakel. I tystnaden som följde på stormens upphörande, viskade de sinsemellan: ”’Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?”’ {Vers 41.} Aldrig glömdes denna imponerande scen av dem, som bevittnade den. Aldrig kommer dess underbara majestät att underlåta, att inspirera Guds barn med vördnad och aktning.