Då Jesus såg mot kvinnan, insisterade Han fortfarande på, att få veta, vem som hade rört vid Honom. Hon fann det förgäves, att gömma sig, kom darrande fram och knäböjde vid Hans fötter. Hon talade, så att hela folkmassan hörde, och berättade för Jesus den enkla historien om sitt långa och enahanda lidande och den omedelbara lättnad, som hon hade upplevt, då hon rörde vid kanten på Hans klädesplagg. Hennes berättande avbröts av hennes tacksamma tårar, då hon upplevde glädjen av perfekt hälsa, som hade varit en främling för henne i tolv tröttande år. I stället för att bli arg på henne för förmätenhet, berömde Jesus hennes agerande och sade: “Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid.” {Vers 48.} Med dessa ord förklarade Han för alla närvarande, att det inte låg någon dygd i den enkla handlingen, att röra vid Hans kläder och att denna hade åstadkommit boten, utan i den starka tro, som hade kommit henne, att sträcka ut handen och göra anspråk på Hans gudomliga hjälp.