Under denna scen av Frälsarens ångest var lärjungarna till en början högst bekymrade över, att se sin Mästare, vanligtvis så lugn och värdig, brottas med en sorg, som översteg all beskrivning; men de var trötta och somnade till slut och lämnade Honom, att våndas ensam. Efter en timme steg Jesus, som kände behovet av mänsklig sympati, med smärtsam ansträngning upp och vacklade till platsen, där Han hade lämnat Sina följeslagare. Men inget sympatiskt ansikte hälsade Honom efter Hans långa kamp; lärjungarna sov djupt. Ah! om de hade insett, att detta var deras sista natt med sin älskade Mästare, medan Han levde som man på jorden, om de hade vetat, vad morgondagen skulle medföra för Honom, skulle de knappast ha gett efter för slummerns makt.