De präster och rådsherrar, som bevittnade den fantastiska yttringen av den kraft, som åtföljde Stefanus’ gärning, fylldes med bittert hat. I stället för, att ge efter för de övertygande bevis, som han lade fram, beslöt de sig för, att tysta hans röst, genom att döda honom. Vid flera tillfällen hade de mutat de romerska myndigheterna till att blunda, då judarna hade tagit saken i egna händer, genom att ställa fångar inför rätta, döma dessa och avrätta dem i enlighet med nationens seder och bruk. Stefanus’ fiender betvivlade inte, att de kunde göra något sådant, utan att försätta sig själva i fara. De beslutade sig för, att riskera följderna av det, och de anhöll fördenskull Stefanus och ställde honom inför Stora Rådet för rättegång.