De vägrade att kännas vid, att Kristi verk omfattade hela världen. De hävdade, att han endast var Frälsare för hebréerna. Därför höll de fast vid uppfattningen, att hedningarna måste omskäras, för att åtnjuta Kristi församlings förmåner. Efter rådsbeslutet i Jerusalem angående denna fråga, var många fortfarande av ovanstående mening, men visade inte längre sitt motstånd mot nyordningen. Vid det tillfället hade rådet beslutat, att de judekristna finge iaktta den mosaiska lagens förordningar, om de så ville, medan dessa förordningar inte skulle vara obligatoriska för de hednakristna. Detta utnyttjade motståndsgruppen nu och framhöll en skillnad mellan ceremonilagens iakttagare och dess icke-iakttagare. Vidare lät de förstå, att de senare stode längre bort från Gud, än de förstnämnda.