Så länge alla skapade väsen var förenade genom kärlekens band, rådde fullkomlig harmoni i Guds världsallt. Det var de himmelska härskarornas glädje, att utföra sin Skapares beslut; de fröjdade sig åt, att återspegla Hans härlighet och att prisa Honom. Och så länge de älskade Gud över allting, hyste de en tillitsfull och oegennyttig kärlek till varandra. Inte den minsta misshällighet störde den himmelska harmonin. Men en förändring inträffade i detta lyckliga tillstånd. Det fanns en, som missbrukade den frihet Gud hade givit åt Sina skapade väsen. Synden hade sin upprinnelse hos honom, som näst Kristus hade blivit mest ärad av Gud och stod högst i makt och härlighet bland himmelens invånare.1 Lucifer, "morgonrodnadens son", var den förste bland de beskyddande keruberna, helig och ren. Han stod inför den store Skaparen, och härlighetens oavbrutna strålar, som omgav den evige Guden, vilade på honom. "Så säger Herren, HERREN: Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, var du, höljd i alla slags ädelstenar. . . . Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess orättfärdighet blev funnen hos dig." – Hesekiel 28:12-15 (Svenska Folk-Bibeln 98).
1 Se Bihang, Anmärkning 1.