Saul stod upp och gick ut ur grottan, för att fortsätta sitt sökande. Då överraskades han av, att höra sig tilltalas med orden: "'Min herre och konung!'" Han vände sig om, för att se efter vem det var, som talade till honom och se, det var Isais son, den man, som han så länge sökt att få i sitt våld, för att döda honom. David bugade sig inför kungen. Härigenom erkände han, att denne var hans herre, och han tilltalade Saul så här: "'Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa om livet."