Han ångrade inte sitt uppror, därför att han kändes vid Guds godhet, som han hade missbrukat. Det var otänkbart, att hans kärlek till Gud skulle ha tilltagit sedan hans syndafall, så att den skulle leda honom till villig underdånighet och uppriktig lydighet mot Hans lag, som han hade föraktat. Det elände, som han erfor vid förlusten av himmelens underbara ljus, den känsla av syndaskuld, som kom över honom, och den besvikelse han förnam, då hans förväntningar slog fel, var orsaken till hans sorg. Att vara furste utom himmelen skilde sig märkbart från, att åtnjuta en sådan ära i himmelen. Tappet av alla himmelens förmåner tycktes vara för mycket för honom att bära. Han önskade dem åter.