Då den strålande härligheten avlägsnades, och Saulus reste sig från marken, upptäckte han att hans inte såg. Kristi härlighets strålglans hade varit så intensiv för hans mänskliga synförmåga, att då den var borta, föll nattens mörker över hans syn. Han trodde, att hans blindhet var Guds straff för hans gruvliga förföljande av Jesu efterföljare. Han famlade sig fram i djupt mörker, och hans ledsagare förde honom, i fruktan och häpnad, vid handen in i Damaskus.