Adams liv var fullt av sorg, förödmjukelse och ständig ånger. Då han undervisade sina barn och barnbarn i Herrens fruktan, blev han ofta bittert tadlad eller klandrad för sin synd, som bragte så mycket elände över hans efterkommande. Tanken, att han skulle dö, fyllde honom med förfäran, då han lämnade det vackra Eden. Han betraktade döden som en förfärlig olycka. Sin första bekantskap med dödens verklighet i den mänskliga familjen stiftade han, då hans egen son Kain slog ihjäl sin bror Abel. Adam fylldes med de bittraste samvetskval över sin egen synd, berövades sin son Abel och måste se på Kain som hans mördare, samt visste, vilken förbannelse Gud hade uttalat över honom. Allt detta fyllde hans hjärta med sorg. Han förebrådde sig själv för sin första, stora överträdelse. Han bad Gud om förlåtelse genom det utlovade offret. Han kände djupt Guds vrede för den förbrytelse han begick i paradiset. Han var vittne till det allmänna fördärv, som därefter slutligen eggade upp Gud till, att utrota jordens invånare genom Syndafloden. Dödsstraffet, som Skaparen hade uttalat över honom, tycktes honom i begynnelsen högst förfärligt; men till sist, efter att han hade levat i flera hundra år, syntes det rättfärdigt och nådigt av Gud, att bringa hans eländiga liv till ett slut.