Men Satan var inte nöjd, eftersom han bara kunde få makt över vittnenas kroppar. Han kunde inte få de troende att ge upp sin tro och sitt hopp. Till och med i döden jublade de över ett levande hopp om odödlighet vid de rättfärdigas uppståndelse. De ägde mer än mänsklig kraft. De vågade inte ett ögonblick slå sig till ro, utan såg till att ha den kristna rustningen på sig och var alltid beredda på kamp, inte bara mot andliga fiender, utan mot Satan själv personifierad av människor som ständigt ropade: ”Ge upp er tro, eller dö”. Dessa få kristna var starka i Gud och dyrbarare i hans ögon än en halv värld som bara till namnet var kristna och som var ynkryggar när det gällde Guds verk. När församlingen blev förföljd rådde enighet och kärlek bland dess medlemmar, och de var starka i Gud. Syndare tilläts inte förena sig med församlingen. Bara de som var villiga att försaka allt för Kristus kunde bli hans lärjungar. De fann glädje i att vara fattiga, ödmjuka och kristuslika.