Då han hade satt punkt för sitt anförande, kände jag mig manad av Herrens Ande till, att frambära mitt vittnesbörd. I det, att jag inspirerades till, att tala om Kristi återkomst och de rättfärdiga dödas uppståndelse, som ju är den kristnes glada hopp, jublade min själ i Gud; jag öste upp rikligt ur frälsningens källa. Himmelen, den ljuva Himmelen, var den magnet, (162) som drog min själ uppåt, och jag blev inhöljd i en syn av Guds härlighet. Många viktiga saker uppenbarades för mig, som jag meddelade församlingen. |