Omsider nådde vi fram till en djup avgrund. Här slutade vår stig. Vi hade inte längre något spår att följa, inget att stå på. Vi måste sätta hela vår lit till repen, som nu var lika tjocka som våra kroppar. Först blev vi överväldigade av förvirring och sorg. Vi viskade av rädsla: ”Vad är repet fastgjort vid?” Min man var strax framför mig. Stora svettdroppar föll från hans panna och ådrorna i hans tinningar var spända, samtidigt som halvkvävda förtvivlans suckar undslapp från hans läppar. Också från mitt ansikte dröp svetten och jag erfor en smärta, som jag aldrig tidigare hade upplevt. En fruktansvärd strid förestod oss. I fall vi inte klarade av den, skulle alla resans strapatser ha varit till ingen nytta.