Krukomakaren tager leret och danar det efter sin vilja. Han knådar och bearbetar det, han breder ut och trycker det samman. Han häller vatten på det för att därefter torka det; han låter det ligga en tid, utan att röra vid det. När det antagit lämplig fasthet, fortsätter han åter arbetet och gör ett kärl däraf. Han gifver det form, putsar och polerar det. Han torkar det i solen och bränner det i ugneu. På detta sätt blir det till ett nyttigt kärl. Så önskar ock den store mästaren bilda och dana oss och såsom leret är i krukomakarens hand, så skola vi vara i hans hand. Vi böra icke försöka att själfva utföra krukomakarens arbete; vår del i arbetet inskränker sig till att öfverlämna oss åt den store konstnären, att han må dana oss efter sin vilja.