Detta förorsakade ett afbrott i Jesu tal. Han betraktade det sorgsna anletet och såg de bönfallande blickarna, som voro fästa på honom. Mer än väl kände han denna betryckta själs trängtan. Var det icke han själ!, som öfverbevisat mannens samvete om synd, medan denne ännu var i sitt hem? När han ångrade sin synd och trodde på Jesu makt att göra honom helbrägda, hade Frälsarens barmhärtighet hugsvalat hans hjärta. Jesus hade nogsamt iakttagit den första gnista af tro, som vuxit upp till öfvertygelse om, att han var syndares enda hjälpare, och han hade sett denna växa allt starkare vid hvarje försök att komma till honom. Det var Kristus själf, som dragit den sjuke till sig, och nu uttalade han några ord, som klingade likt ljuflig musik i den sjukes öron: "Var vid godt mod, min son; dina synder förlåtas." Då lyftes skuldabördan från den sjuke mannens själ. Han kan icke tvifla. Kristi ord bevisa, att han äger för många att läsa hjärtats tankar. Hvem kan väl förneka hans makt att förlåta synder? Hoppet intager misströstans plats, och glädjen uppfyller mannens trötta själ. Hans kroppsliga plågor äro borta, och hela hans varelse är som förvandlad. Han begär ingenting mer, ntan ligger där i fridfull ro, alltför lycklig för att finna ord att uttrycka sig.