En plötslig tystnad kom över lärjungarna; inte ett enda ord yttrades. Även den häftige Petrus försökte inte att uttrycka den djupa ärevördnad, som fyllde hans hjärta. De andra båtarna, som hade följt Jesus, hade varit i samma fara som lärjungarna. Fruktan och förtvivlan hade slutligen gripit folket, som var i dem. Men Jesu ord frambringade lugn, där en stund förut rått ett förskräckligt uppror bland naturens element. All fruktan var försvunnen; ty all fara var förbi. Stormen hade drivit båtarna nära varandra och alla som var i dem, såg Jesu underverk. Under den djupa tystnad, som följde efter stormen, viskade de till varandra: ”’Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?” (Vers 41) De, som var vittnen till denna gripande scen, glömde den aldrig, och Guds barn kommer alltid att med vördnad betrakta detta underverk, som så härligt uppenbarade Jesu majestät.