Detta var inledningen till ett nytt liv hos denna frestade och fallna själ – ett liv i helighet och frid, uppoffrat åt Herrens tjänst. Då Jesus lyfte upp denna kvinna till ett dygdigt liv, utförde han ett större verk, än då han helade den mest ondartade kroppssjukdom; ty han helade en själssjukdom, som medför evig död. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu uppriktigaste vänner. Hon återgällde hans medlidsamhet och förlåtande nåd med självuppoffrande kärlek och tillgivenhet. När hon sedermera stod vid korsets fot, djupt bedrövad, och såg sin Herres dödskamp och hörde hans smärtsamma rop, kände hon ånyo ett styng i sitt hjärta, ty hon visste, att detta offer var för syndens skull. Det ansvar, hon hade ådragit sig, genom att hennes stora synd hade bidragit till att bringa denna stora smärta över Guds Son, syntes i sanning väldigt stort. Hon kände, att de kval, som genomträngde Frälsarens kropp, var för henne; att blodet, som flöt från hans sår, utgöts för hennes synders utplånande. De suckar, som trängde sig över den döendes läppar, förorsakades av hennes överträdelser. Hennes hjärta erfor en sorg, som övergår all beskrivning. Och hon kände, att endast ett liv av självförsakelse skulle i en ringa mån återgällda det eviga livets gåva, som Jesus hade så dyrt köpt för henne.