Enär sabbaten närmade sig, lade man Jesu kropp skyndsamt i graven, på det att lärjungarna skulle kunna helighålla den dagen enligt lagen. De två kvinnorna med namnet Maria voro de sista till att lämna graven. Detta var en sabbat, som varken de bedrövade lärjungarna eller prästerna, rådsherrarna, de skriftlärte eller folket någonsin kunde glömma. Man firade påskhögtiden på samma sätt, som man hade firat den i århundraden, medan ogudaktiga människor hade slagit i hjel det Lam, som påskfesten förebildade, och som nu låg i Josefs grav. Människoskaror, som hade kommit för att tillbedja, fyllde templets förgård och framburo sitt morgon- och aftonoffer såsom hitintills. Många sinnen voro upptagna av tankar över, vad som hade försiggått på Golgata. Från den tid Kristus blev korsfäst, tills han uppstod igen, var det månget sömnlöst öga, som ransakade profetiorna; en del för att få klart för sig, vad den fest, som de nu firade, i verkligheten betydde, några för att finna bevis för, att Jesus icke var den, han gjorde anspråk på att vara, och andra med bedragna förväntningar och bedrövade hjärtan ransakade efter omständliga bevis för, att han var Messias. Oaktad de ransakande med olika mål i sikte, blevo de likväl alla överbevisade om en och samma sanning, nämligen, att profetiorna hade blivit uppfyllda i de sista få dagarnas händelser, och att den korsfäste i sanning var världens Förlossare.